Mellanföräldraskapet

Följer några bra amerikanska föräldrabloggar relaterade till antirasism (Love Isn't Enough) och asiat-amerikanskhet (Rice Daddies). Häromveckan skrev Twizzle (Kimchi Mamas) som är blandad inlägget Korean Enough, om kulturen hon velat identifiera sig med genom livet, utan att få särskilt stöd från sin sydkoreanska mamma. Detta medan Twizzles dotter är den som fått en mer självklar uppmärksamhet av mormodern, kanske för att denna på ålderns höst blivit lite softare inför relationen till sitt födelseland. 


Jag brukar säga att vi blandade mellanos generellt har en sak gemensam: svårigheten att prata med våra föräldrar om vår blandadhet. Är det först i och med generationen efter oss vi kan mötas?