Återbesöker antologin This Bridge Called My Back - Writings by Radical Women of Color för första gången på tio år och slås av hur varsam man måste vara när man läser, hur långsamt det går; hur svårt det alltid är att söndersprängas. Cherríe Moraga i La Güera:
I went to a concert where Ntosake [Ntozake] Shange was reading. There, everything exploded for me. She was speaking a language that I knew - in the deepest parts of me - existed, and that I had ignored in my own feminist studies and even in my own writing.
Upptäckten av poeten Ntozake Shange revolutionerade hela min värld när jag var sjutton, arton år. Vid sidan om Da Lench Mobs raptexter och Svarta pantrarnas självbiografier fanns där plötsligt ett nytt, mer reellt sätt att formulera sig kring känslorna relaterade till vad jag och andra idag kallar ett mellanförskap.
What Ntosake caught in me is the realization that in my development as a poet, I have, in many ways, denied the voice of my brown mother - the brown in me. I have acclimated to the sound of a white language which, as my father represents it, does not speak to the emotions in my poems - emotions which stem from the love of my mother.
Min röst skulle bli till med Shanges koreopoem for colored girls who have considered suicide / when the rainbow is enuf - någonstans i frånvaron av min pappas, mina fastrars, min farmors språk. I svaga stunder frågade jag mig dock vad det var som gav mig rätten att identifiera mig med Shanges karaktärer. Under tonårstiden var jag som besatt av de äkthetsfrågor som genomsyrade hiphopkulturen och pendlade mellan att känna mig down (som allmän icke-vit) och i mer självhatande situationer som ännu en whigger besatt av att svälja 'den andre' med hull och hår. Ett ständigt ursäktande, som om man inte skulle ha rätt att säga något om man inte vore hundra procent for real.
Det har tagit mig många år att inse att det finns ett annat alternativ: den blandade identiteten, den som flyter, den som tillåter en att vara flera saker samtidigt. Men trots att den idag är ett faktum, vacklar jag fortfarande då och då. Att förlika sig med sitt mellanförskap, sin blandadhet kan vara en lång och tungrodd process under vilken man tvingas brottas med sociala förväntningar och internaliserad rasism (åt alla håll, mind you). Att det är värt varenda minut gör det inte nödvändigtvis lättare.
Texterna i This Bridge Called My Back är en hand på ens panna under den resan, påminner iallafall mig om att jag har ett sammanhang som kvinna och icke-vit. Närmare än så har jag hittills aldrig kommit en egen litteratur.
Det har tagit mig många år att inse att det finns ett annat alternativ: den blandade identiteten, den som flyter, den som tillåter en att vara flera saker samtidigt. Men trots att den idag är ett faktum, vacklar jag fortfarande då och då. Att förlika sig med sitt mellanförskap, sin blandadhet kan vara en lång och tungrodd process under vilken man tvingas brottas med sociala förväntningar och internaliserad rasism (åt alla håll, mind you). Att det är värt varenda minut gör det inte nödvändigtvis lättare.
Texterna i This Bridge Called My Back är en hand på ens panna under den resan, påminner iallafall mig om att jag har ett sammanhang som kvinna och icke-vit. Närmare än så har jag hittills aldrig kommit en egen litteratur.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar