Mitt nya liv med Tørsleffs och Haugen-gruppen

I'm on a roll.

Det är bara att konstatera efter gårdagens potentiella stornyhet om Fazers Kina och sedan Tobias Hübinettes finfina föreläsning "'Tjing tjong!' Svensk rebellhumor och gulingförakt" som gick av stapeln på ABF Stockholm under kvällen (heja Interfem!)

Idag skulle jag så påbörja en alldeles fräsch relation till en annan gammal god nidbild, nämligen Atamon-figuren. Håll till godo, PK-hatare:

"Hej Thomas, 

Angelica Tibblin Chen heter jag, är 35 år gammal och identifierar mig som blandad kinesisk-svensk. Jag skriver till er för att jag, liksom många andra med östasiatisk bakgrund i Sverige upplever figuren på Atamon-förpackningen som stötande; en förlegad nidbild av en kines och en stereotyp som helt enkelt är oförenlig med antirasistiska värden, enligt min mening.

Skulle vara intressant att få veta hur ni inom Haugen-gruppen tänker kring denna paketering, är det något ni har planer på att förändra inom en överskådlig framtid? 

Bifogar en artikel ur Arena från 2010 som på ett bra sätt belyser bilden av östasiater i dagens Sverige. 

Med vänlig hälsning och förhoppning om svar,

Angelica"

Thomas (Swärd, Managing Director på Haugen-gruppen i Sverige) skulle, liksom flera av hans kollegor som jag mailat till, vidarebefordra mitt mail till Brand Manager Lil Berger som svarade följande:

"Hej Angelica och stort tack för ditt mail.

Jag beklagar att du upplever dig kränkt och jag försäkrar dig att det inte är våran mening att stöta någon.

Atamon har en mycket lång historia i Sverige och Danmark, designen har i stort varit oförändrad sedan 1930-1940 tal. Varumärket har varit registrerat med namn och bild sedan 1960 i Sverige.

Anledningen att man tidigt ca  1930-1935 valde en bild med en asiatisk inspirerad person var att visa på kvalitet, associationen till Asien och fjärran östern var högkvalitet och trovärdiga säkra produkter. Att göra nid eller kränka enskilda folkgrupper finns inte och har aldrig funnits som syfte.

Diskussioner om att ändra designen finns på grund av att vi vill med förpackningen mer tydligt visa på vad produkten ska användas till.

Känner du att du vill veta mer om Atamons design och bakgrund kan jag be Ansvarig i Danmark att kontakta dig då det är där Tölrsleff’s har sitt ursprung.

Ännu en gång vill jag försäkra att vi inte under några omständigheter menar att kränka någon.

Kindest/Vänligen

Lil Berger

Brand Manager"

Jaha så glatt, ännu ett företag som försöker ursäkta sig genom att referera till sin nidbilds långa historia och därmed visar att de inte uppdaterat sig på den nya demografin.

Ett stalltips: check yo self before you wrickity-wreck yo self.

PS. Jag vill jättegärna veta mer om Atamons design och bakgrund. DS.

Mitt (före detta?) liv med Fazer.

Fazer ändrar Kina-förpackning, igen. Oh yeah?

Funderar på hur många är vi som har tragglat oss igenom till synes omöjliga mailkonversationer med denna undflyende konfektyrjätte. Hittar mina faktamässigt trevande brev från 2005, betänker de stundtals svaga stunder då jag vacklat, känt mig löjlig; som om det inte fanns viktigare saker att göra här i världen.

Men then again: hur mäktigt vore det inte om det vi gjort verkligen ger resultat, att vi blir av med den gullifierade nidbildskinesen en gång för alla?

Den som lever får se.

Oddsets stereotypfilmer

I femton år jobbade jag inom svensk reklambransch och såhär i efterhand vill jag tänka att jag genomgående sade nej till projekt som innebar stereotypifiering, exotisering och avkläddhet. Men även om jag till exempel hoppade av en film som skulle innehålla oförhappande "bikinibrudar", är jag osäker på om budskapet nådde fram alltid. 

På ålderns höst har jag börjat tröttna på att svenska reklambyråer kommer undan med sina inskränkta idéer om vad de tycker att man får skämta om och inte. Nog för att det går att skoja om mycket, men när det konstant handlar om vita trettioplussiga storstadssnubbars oreflekterade perspektiv på världen känns det faktiskt sådär. Inte för att det skulle vara något nytt. Men jag förundras fortfarande. 

Självklart visar det sig att det är bekanta till mig som har jobbat på Oddsets / Svenska spels jobbiga filmer, liksom många andra vardagsrasistiska reklamprojekt som sluppit igenom den här stadens klippbord. Folk är väl som de är mest, frågan är bara vem som måste säga ifrån för att något någonsin ska kunna förändras. Hade exempelvis de här filmerna visats i USA skulle reklambyrå och kund blivit överösta av arga mail och blogginlägg, både från privatpersoner och intresseorganisationer av olika slag. 

Så hörni. Skriv en rad, vetja.

Den här bron

Återbesöker antologin This Bridge Called My Back - Writings by Radical Women of Color för första gången på tio år och slås av hur varsam man måste vara när man läser, hur långsamt det går; hur svårt det alltid är att söndersprängas. Cherríe Moraga i La Güera: 

I went to a concert where Ntosake [Ntozake] Shange was reading. There, everything exploded for me. She was speaking a language that I knew - in the deepest parts of me - existed, and that I had ignored in my own feminist studies and even in my own writing. 

Upptäckten av poeten Ntozake Shange revolutionerade hela min värld när jag var sjutton, arton år. Vid sidan om Da Lench Mobs raptexter och Svarta pantrarnas självbiografier fanns där plötsligt ett nytt, mer reellt sätt att formulera sig kring känslorna relaterade till vad jag och andra idag kallar ett mellanförskap. 

What Ntosake caught in me is the realization that in my development as a poet, I have, in many ways, denied the voice of my brown mother - the brown in me. I have acclimated to the sound of a white language which, as my father represents it, does not speak to the emotions in my poems - emotions which stem from the love of my mother. 

Min röst skulle bli till med Shanges koreopoem for colored girls who have considered suicide / when the rainbow is enuf - någonstans i frånvaron av min pappas, mina fastrars, min farmors språk. I svaga stunder frågade jag mig dock vad det var som gav mig rätten att identifiera mig med Shanges karaktärer. Under tonårstiden var jag som besatt av de äkthetsfrågor som genomsyrade hiphopkulturen och pendlade mellan att känna mig down (som allmän icke-vit) och i mer självhatande situationer som ännu en whigger besatt av att svälja 'den andre' med hull och hår. Ett ständigt ursäktande, som om man inte skulle ha rätt att säga något om man inte vore hundra procent for real.


Det har tagit mig många år att inse att det finns ett annat alternativ: den blandade identiteten, den som flyter, den som tillåter en att vara flera saker samtidigt. Men trots att den idag är ett faktum, vacklar jag fortfarande då och då. Att förlika sig med sitt mellanförskap, sin blandadhet kan vara en lång och tungrodd process under vilken man tvingas brottas med sociala förväntningar och internaliserad rasism (åt alla håll, mind you). Att det är värt varenda minut gör det inte nödvändigtvis lättare.


Texterna i This Bridge Called My Back är en hand på ens panna under den resan, påminner iallafall mig om att jag har ett sammanhang som kvinna och icke-vit. Närmare än så har jag hittills aldrig kommit en egen litteratur. 

Mellanföräldraskapet

Följer några bra amerikanska föräldrabloggar relaterade till antirasism (Love Isn't Enough) och asiat-amerikanskhet (Rice Daddies). Häromveckan skrev Twizzle (Kimchi Mamas) som är blandad inlägget Korean Enough, om kulturen hon velat identifiera sig med genom livet, utan att få särskilt stöd från sin sydkoreanska mamma. Detta medan Twizzles dotter är den som fått en mer självklar uppmärksamhet av mormodern, kanske för att denna på ålderns höst blivit lite softare inför relationen till sitt födelseland. 


Jag brukar säga att vi blandade mellanos generellt har en sak gemensam: svårigheten att prata med våra föräldrar om vår blandadhet. Är det först i och med generationen efter oss vi kan mötas?

Den tunna linjen

Apropå temat Vems Afrika? i veckans Nya Vågen i P1 sprang jag på en intressant insändare till Love Isn't Enough-bloggen häromdagen: "Where is the line between appreciation and appropriation?"

Liten rashandbok

Serietecknaren och -samlaren Ethan Persoff har letat fram handboken Pocket Guide to China (1942) som delades ut till amerikanska soldater som tjänstgjorde i Kina under andra världskriget. I avsnittet How to Spot a Jap får man en snabbkurs i att se skillnad på kineser och japaner - lättfattligt, "humoristiskt" och idiotiskt tecknat av Will Eisner Award Hall-of-Famern Milton Caniff. Hu.

Tack, J och Angry Asian Man.

Bög Mamma Kines

Behold min karaokekompis Wai dansandes med pingpongracketar! [Dubbelklicka för HD-möjlighet och korrekt ratio.]




Inte lätt att komma från Kina
Se allting snett är en jävla pina
Fyra små rätter, nudlar och 'lis'
Inte så konstigt man släpper en fis /

Äta med pinne, sånt jävla bollsinne
Sen röker vi opium för att stilla vårt sinne
Snörade fötter i storlek 22
Jag är ful och jag är gul och jag kan inte ens gå /

Folk tar en alltid för att vara japan
jag är så äckligt trött på friterad banan /


Myspace

Kära Disgrasian

Mina absoluta favoriter bland de asiat-amerikanska bloggarna, Jen Wang och Diana Nguyen som står bakom hysteriska Disgrasian.com pryder omslaget av nya Hyphen Magazine.

Varje vecka utses en Amazian och en Disgrasian of the Weak - det gås hårt åt popkulturikoner som gör sneda-ögon-gester och namaste-poser i media. Oftast är det sjukt roligt. Övriga hatföreteelser inkluderar Uncle Tam, Yellowface och Gongbanging (se ordlistan).

(Foto: Derek Liu)

Dagens pausjågel: Yellow Rage